Herre gud vilka jobbiga minnen jag har från dagen för 4 år sedan. Det va en sjukt långdragen förlossning (som 3 av 5 varit för mej) och vi kom in som igår på morgonen för igångsättning. Värkarna satte igång nästan direkt och efter en tille hade jag fullt värkarbete… men jag öppnade mej ingenting. Så va det heeeela dagen.
Jättemycket panikångest attacker till och från hela dagen. Jag blev mer och mer trött på grund av allt gråtande, smärta och ångest.
Fram åt slutet av kvällen va jag öppen 4 cm och då fick jag morfin. Då kom den första positiva upplevelsen. Jag fick träffa min farmor Maja. (Hon hade fått en stroke och låg jättesjuk på samma sjukhus, så hon kunde ju verkligen inte hälsa på mej, men då kom hon i alla fall till mej på natten och jag hörde hur hon pratade med mej. Hon va där det vet jag. Fast jag är även helt medveten om att Daniel låg och sov i sängen bredvid mej och jag hörde sköteskorna utanför i korridoren och jag kände mej påverkad av morfinet. MEN farmor Maja VAR där. ?) Jag fick sova lite och på morgonen kom min stora fasa. Ett helt rum fullt med människor kom i till mej och skulle titta och känna. Och en idiot läkar jävel gubbe som skulle bestämma över min kropp och mina känslor. Fast att jag lipade sönder så hade jag ändå ingen talan över min kropp och mina känslor.
Det blev att dom satte igång igen och allt blev lika dant denna dagen. Dom tog hål på vattnet och sen efter sjukt lång tid kom han ut. Den finaste kille jag hade sett i hela mitt liv. VIDAR…
Det här var absolut en av de framförallt psykiskt jobbigaste dag/dagarna i mitt liv. Att inte få bestämma själv och bli utsatt för då många situationer som man har sagt till om i förväg och blivit lovad att det inte ska hända. Det va jobbigt. Sen att det tog lång tid va med väldigt jobbigt både fysisk och psykiskt.
.
Men den underbara Vidar fick jag för besväret.
Nu är du 4 år. Herre gud va stor du blivit. Vi älskar dej så det gör ont i hela kroppen.
Såklart även till skara Sommarland.
