Det är rätt konstigt hur man kan lämna sitt öde åt EN enda person. Jag har ju varit på Aurora samtal idag (igen).
(För den som inte vet vad Aurora är så är det en grupp med specialister på förlossningen som ska vara stöd och hjälp för tjejer/kvinnor som är oroliga eller väldigt rädda för förlossningen)
Innan har det bara varit med barnmoskan men idag va det med läkaren. Och det är ju hon som har den avgörande rösten.
I graviditeten med Vidar så va det exakt samma situation och det va samtal och jag försökte verkligen förklara hur jag kände och hur piss dåligt jag mådde och hur jag ville ha det. Då ville barnmorskan att jag skulle få kejsarsnitt, men det ville inte läkaren. Så hennes röst vägde tyngre och hon va så envis på att jag skulle minsann föda vaginalt. Så det fanns ingenting mer för mej att göra än att gå hem och lipa och må så sjukt jävla dåligt över hennes beslut och känna ångest och panin så fort jag tänkte på förlossningen. Sen blev den ju skukt jobbig också. Både fysiskt men framförallt psykiskt. Jag vet inte hur många ångestatacker jag fick inne på förlossningen…
Men men det enda bra som kom av den situationen är att teamet efterråt har kännt att jag blev väldigt felbehandlad och undrat om dom får ta upp mitt fall för liknande tjejer/kvinnor med samma besvär som mina och göra bättre ifrån sej med dom.
Ja lär av era misstag.
Jaja idag i alla fall så hade jag läkaren på min sida. Hon hade läst igenom alla mina journaler och pratat med barnmoskan (som också va med idag) och insett att jag ska ha rätt att få ett snitt. Så jag ska tillbaka en gång till och få ska vi bestämma datum. Så just ju känns det ju jättebra. Jag slipper ha ångest, jag slipper ha panik och jag slipper gråta flera gånger varje dag över det och jag slipper vakna av mardrömmar om vad som komma skall. Men framför allt så ska jag få slippa möta en av mina värsta mardrömar en gång till….
