Tick Tick tack.
Klockan går och mina tankar snurrar runt i mitt huvud. Jag kan inte sova och inte ens fokusera hjärnan tillräckligt för att försöka sova.
Att det redan fanns 1000 tankar om alla andra val i livet sen innan gjorde inte saken bättre.
Jag har såååå svårt att släppa det. Det handlar inte om bara mej utan om Daniel och om barnen. Dom vet inte om nånting än men dom lär väll märka av allting så småningom.
Daniel är det mest synd om. Han har alltid bara fått ta allting och bära det inom sej. Fått så mycket skit öst över sej som han bara svalt och tryckt undan. Men tillslut bubblar de där, sedan länge burna på, känslorna upp igen. Och då kommer allting. Förhoppningsvis va det nån som tog in nått av vad han sa en gång.
Jag är ledsen och tar såklart åt mej för det känns som dom tror ”jag har snackat skit om dom”.
Jag är ledsen för de känslor jag har burit på i så många år och aldrig berättat för nån. När de till slut kommer fram, besvaras med att man reser på sej och går därifrån.
Det kan ju vara därför man aldrig säger nånting. Därför man trycker sina egna känslor längre och längre ner i stället för att ta fram dom.
Jag är ledsen för mina barns skull. Att de ska känna sej ”mindre älskade” än vissa andra.
Jag är ledsen för att vissa lever i förnekelse av sanningen. Och att vissa ska alltid hållas om ryggen oavsett vad man gör…
Då får vi se hur livet urartar sej efter det här…
