Vi ligger på sjukhuset i Linköping, jag och Ossian. Jag kollar på Biggest Looser och Ossian sover. Han sover lungt, helt ovetandes om vad morgondagen har för planer för honom. Jag får så dåligt samvete för att det är vi som har tjatat om den här operationen sen han föddes. Nu när det väl är dags så känner jag att det är jag som utsatt honom för det.
Han är så snäll och söt och vinkar åt alla som går förbi och alla blir glada när han vinkar åt dom. Och nu ska han behöva operera sej i mån…
Såklart vet jag att det är bättre att göra denna operationen nu i stället för att vänta tills han är 12-13-14 år, som många läkare har tyckt.
Jag vet att detta är det bästa. Och ändå mår jag så dåligt för vad som komma skall.
Min lilla goa Ossian.
Jag älskar dej mer än jag någonsin kan beskriva.
