Det är väll ungefär så jag känner just nu.
Jag har svårt att utrycka mej men jag har så fruktansvärt mycket känslor. Jag känner många saker.
Jag känner mej framför allt otillräcklig. Jag vill räcka till för alla och jag försöker verkligen att finnas där och ställa upp och räcka till. Men den som står mej närmast får mej ändå att känna mej fruktansvärt otillräcklig. Ingenting jag gör är bra nog och ingenting räknas.
Jag anstränger mej så in i helvete med allting och i själva slutändan så är det bara en enda liten sak som räknas…
En annan stark känsla jag har i kroppen är trötthet. Den ligger där lite skavande hela tiden. Framförallt efter en stressig dag på jobet där kollegor tycker det är ok att gå och sätta sej på kontoret och låta mej springa på larm. Där kollegor tycker det är ok att gå hem 25 minuter för tidigt medans jag får stanna över…
En trötthet av att känna att man varje minut har nånting att göra och svårt att släppa allting.
Trötthet av tusen miljoner tankar som snurrar runt i min hjärna och gör det svårt för mej att somna.
.
En sista känsla jag ska dra upp är saknad och tomhet. Jag känner en sån fruktansvärd saknad och besvikelse över att allt blev som det blev. Och en saknad av nånting som fattas mej.
